De 13 essäer som presenteras i denna rapport representerar ungefär lika många olika sätt att närma sig temat. Samtliga studenter hade erfarenhet av olika slags arbete med personer med funktionshinder och de använde sina egna erfarenheter tillsammans med litteraturstudier i sina skrivningar. En kategorisering av de ämnen som behandlas visar ett brett spektrum. Här finns essäer som tar sin utgångspunkt i diagnoser eller tillstånd: utvecklingsstörning, Usher syndrom, cystisk fibros, muskelsjukdom, demens i ung ålder och tekniska hjälpmedel till personer med demens. En essä diskuterar barn- och föräldrainflytande vid samverkan med habiliteringen och en hälsofrämjande sjukhus som ett sätt att föra in ett folkhälsoperspektiv på specialiserad sjukvård. Etnicitet och funktionshinder är temat för ett arbete. Rehabilitering är utgångspunkt för tre essäer. En av dessa beskriver den s.k. Sassam-metodiken, dvs. Strukturerad Arbetsmetodik för Sjukfallsutrdening och Samordnad rehabilitering. I den andra diskuteras anpassad fysisk aktivitet för personer med funktionshinder. I den tredje tas rehabilitering efter ryggmärgsskada upp ur Danskt perspektiv. Den sista av de 13 essäerna belyser frågan om äldres mobilitet versus trafiksäkerhet. Antalet tänkbara infallsvinklar på temat funktionshinder ur folkhälsoperspektiv är i det närmaste oändligt. Föreliggande 13 perspektiv ska naturligtvis ses som exempel.

Lena Widerlund tar i sin essä, Delaktighet som hälsofrämjande faktor, med fokus på personer med utvecklingsstörning, utgångspunkt i de politiska ambitioner som formulerats i Sverige och övriga nordiska länder. I essän lyfts också ICF (International Classification of Functioning, Disability and Health) upp som en viktig del i modern habilitering och rehabilitering. ICF är centralt i flera av de presenterade essäerna. Moa Wahlqvist går i sin essä, Funktionshinder och folkhälsa. Diskussion kring relationen mellan funktionshinder och folkhälsa med exemplet dövblindhet och Usher syndrom typ II, i närkamp med just det som titeln på essän lovar. Ellen Julie Hunstad lyfter fram hur det är att leva med cystisk fibros och de komplikationer sjukdomen kan ha. Speciellt fokuserar hon den nödvändiga och besvärliga infektionskontrollen då människor med cystisk fibros är extremt infektionskänsliga också för s.k. kryssmitta. Irene Lund närmar sig relationen mellan folkhälsa och funktionshinder med hjälp av personer med muskelsjukdom. Hon formulerar också några idéer om vad som bör göras för att förbättra livet också för personer med funktionsnedsättning. I Margit Gausdals arbete om yngre personer med demens lyfts personer med förvärvade kognitiva svårigheter fram. Gausdal diskuterar de svårigheter som möter personer som drabbas av demens i relativt unga år (under 65 år) och hon visar hur vårt samhälle är byggt för personer med god kognitiv förmåga. Hon poängterar också vikten av att identifiera och ta hänsyn till personer med demens egna upplevelser och perceptioner. Linda Gjöra diskuterar användning av tekniska hjälpmedel vid demens. Traditionellt har möjligheter till hjälpmedel inte förknippats med demens. Gjöra visar att det finns en utveckling av tekniska hjälpmedel som kan vara mycket användbara för att underlätta situationen för personer med demens. Framförallt gäller det att försöka kompensera för brister i orienteringsförmåga och minne. Ändamålet med hjälpmedlen är att hjälpa personen behålla så många funktioner som möjligt så länge som möjligt. Anita Nyqvist tar sig an den svåra uppgiften att diskutera barns och föräldrars inflytande vid s.k. gränsöverskridande samverkan med utgångspunkt från habiliteringsinsatser. I analysen använder hon bl.a. FN’s konvention om barns rättigeher. Hon tar också upp centrala begrepp som barn, funktionedsättning, habilitering och samverkan till diskussion. I Elisabeth Brodins arbete finns en ny vinkling, nämligen ”hälsofrämjande sjukhus”. Hon berättar vad det begreppet står för och beskriver hemofiliteamets arbete på ett sådant sjukhus för att illustrera ett hälsobrämjande perspektiv i inom den specialiserade sjukvården. Marijeh Mehdiyar analyserar situaionen för personer med funktionsnedsättning som kommer från annan etnisk bakgrund än nordisk. I analysen använder hon begreppet intersektionalitet för att beskriva att det kan vara mångdubbelt problematiskt att befinna sig i skärningspunkten av två eller fler utsatta positioner. Samuel Luneno beskriver i sin essä den s.k. Sassam-modellen. Metoden går ut på dels att få högsta möjliga grad av medverkan från rehabiliteringspatienter och dels att samordna hela rehabiliteringsteamets insatser. Carina Häggman diskuterar behovet av s.k. ”tilpasset fysisk aktivitet” för personer med funktionsnedsättning. Det har ju visats att personer med funktionsnedsättning är mindre fysiskt aktiva men att de kanske har ännu större behov av fysisk aktivitet än andra. I essän beskrivs viktiga komponenter för att få den anpassade fysiska aktiviteten att fungera. Hanne Vest Hansen fokuserar rehabilitering av personer med ryggmärgsskada. Den forskningsgenomgång som hon gör visar på behovet av patientmedverkan men också på vikten av en sant humanistisk inriktning hos de personer som arbetar med rehabilitering. Hilde Fleitscher tar i sin essä upp ett problem som också har stor folkhälsovetenskaplig relevans, nämligen äldre som bilförare i relation till trafiksäkerhet. I essän belyses äldres med åldern, tilltagande funktionsförluster och konsekvenser av för förmågan att köra bil. Den forskning som presenteras visar att sambanden mellan ålder och trafiksäkerhet dock inte är kristallklara. Genom den frihet varje författare har haft är det naturligt att det förekommer en del upprepningar i essäerna. Exempelvis är det flera författare som använder tankarna i ICF som utgångspunkt i texten. Även Antonovskys idéer har påverkat många.