På uppdrag av Nordens välfärdscenter har professor Jan Gulliksen vid Kungliga tekniska högskolan, KTH, i Stockholm, och Stefan Johansson och Mia Larsdotter vid Begripsam, undersökt om det finns evidensbaserade resultat som visar att nya tekniska och digitala lösningar används för att underlätta för personer med funktionsnedsättningar att få eller att behålla ett arbete. Någon stark sådan evidens kan vi inte hitta via forskningen. Orsaken tycks vara att det mycket sällan bedrivs någon sådan forskning. Vi kan notera att de hjälpmedel som används till stor del verkar vara produkter som har funnits länge på marknaden och att det verkar finnas svårigheter att införliva nya och innovativa tekniska lösningar inom det produktsortiment som används. Det tycks också vara så att innovation oftare sker inom ett äldre produktområde, som till exempel hörselteknik, jämfört med inom helt nya tekniska områden. Därav tycks nuvarande system för hjälpmedelsförsörjning konservera ett befintligt sortiment snarare än att stimulera en introduktion av nya digitala och tekniska lösningar. Detta i stark kontrast till det näraliggande området välfärdsteknik, där teknik i människors hem karaktäriseras av stark innovation och ett inflöde av nya lösningar.

Vad vi har funnit är forskning som producerar avancerade prototyper eller enstaka produkter av tekniska lösningar, ofta via forskning där en mindre grupp individer testar en teknisk lösning – ofta med gott resultat. I många fall rör sig detta om så kallade single case studies. Som ett exempel kan det handla om en enskild individ som varit med om att få en avancerad protes. Denna typ av forskning avslutas ofta med ett resonemang om den tekniska lösningens potential men forskningen stannar ofta där. Det kan ses som en naturlig följd av forskningsfrågan som ofta är av typen: hur kan den här teknologin användas för att stödja den här typen av person? Den sortens forskning går sällan vidare till någon form av implementationsforskning eller forskning som söker evidens i om tekniken faktisk bidrar till att personer kan erhålla eller behålla ett arbete.

Kontexten för sådan forskning kan vara en arbetsplats, och då för att arbetsplatsen är en lämplig bakgrundsmiljö för att arbeta med den aktuella forskningsfrågan snarare än att bidra till ökade förutsättningar för arbete. Denna typ av forskning utmanar sällan rådande arbetsförhållanden eller arbetsorganisation för personer med funktionsnedsättning. Sådana förhållanden tas istället för givna och blir till en bakgrund för den tekniska lösning som utvecklas för en viss individ. Å andra sidan verkar forskare som studerar just arbetsförhållanden, arbetsorganisation, stödsystem etcetera sällan fokusera på vilka tekniska lösningar som används som hjälpmedel. Att det finns tekniska hjälpmedel omnämns ofta i sådan forskning i breda termer men man undersöker sällan djupare vilken roll tekniken spelar. Det gör att förekomsten av tekniska hjälpmedel blir mer av bakgrundsbrus i denna typ av forskning. Vi kan ana att tekniken finns där men vi kan inte avgöra vilken roll den spelar. Den är ofta presenterad i generella termer och som en av flera positiva faktorer, utan att detta utvecklas vidare.

Här uppstår en kunskapslucka. Det finns en omfattande forskning för att utveckla tekniska lösningar till stöd för personer med funktionsnedsättning. Det finns också en omfattande forskning om sociala och psykologiska faktorer, arbetsorganisation, stödsystem etcetera. Vad vi har haft svårt att hitta är implementationsforskning som undersöker hur denna teknik verkligen används just i arbetslivet och om den resulterar i att fler personer kan få ett arbete eller behålla ett arbete eller om tekniken bidrar till att förändra arbetsplatser eller arbetsuppgifter. Sådan forskning tycks vara mycket ovanlig.

För att få en uppfattning om hur tekniska hjälpmedel används i arbetslivet är vi beroende av statistik från arbetsförmedlingar eller andra myndigheter som kan ha data tillgänglig. Sådan data ger dock inte en fullständig bild av vilka hjälpmedel som förmedlas via de olika ländernas stödsystem och de ger ofta snarare en överblick inom vilka kategorier hjälpmedel kan sorteras i. Även i detta sammanhang saknas evidensforskning men vi kan anta att de fungerar eftersom de förmedlas till ett antal individer varje år. Statistik visar att personer med funktionsnedsättning har hög arbetslöshet eller står helt utanför arbetsmarknaden. Vi har inte hittat någon forskning som ger stöd för att dessa personer enklare skulle få arbete tack vare utvecklingen av nya tekniska lösningar. Detta får oss att tro att det finns en outnyttjad potential där teknik skulle kunna ge ett sådant bidrag.

Vi har identifierat ett antal exempel på tekniska lösningar som finns tillgängliga. Om dessa undersöks utifrån forskning om implementation och evidens är det troligt att sådan teknik visar sig kunna underlätta ett mer tillgängligt arbetsliv för personer med funktionsnedsättning. Denna förteckning ska ses just som exempel och inte som en uttömmande lista.

On behalf of the Nordic Welfare Centre, professor Jan Gulliksen at KTH Royal Institute of Technology, and Stefan Johansson and Mia Larsdotter at Begripsam, have investigated whether evidence-based research shows that new digital and technological solutions make it easier for people with disabilities to get or keep a job.We have found no strong evidence to support this in documented research. It would appear that research on the effects of implementing technology in this field is very rare.

We have noted that the provision of assistive technology primarily appears to cover products that are relatively old, and it is difficult to incorporate new and innovative technological solutions into the current product range. Innovation more often takes place in a mature technology area, such as hearing technology, rather than a totally new technology area. Thus, the current system for providing assistive technology in the Nordic countries appears to preserve the use of products that have traditionally been used rather than stimulating the introduction of new digital and technological innovations. This places assistive technology in stark contrast to welfare technology, in which technology in the home is characterised by a diversity of innovators and an influx of new technical solutions.

What we have been able to find is research that produces advanced prototypes or single copies of a technological solution, often research projects where a few individuals have tested a technical solution, often with good results. In many cases, the research concerns individual case studies. For example, a single individual will be involved in developing a very advanced prosthesis. Research articles presenting this type of work often conclude with a discussion about the potential of technology. This form of research often stops at that point. It can be seen as a natural consequence of the research question, which is often “how can this technology work for this type of person?”. However, such research is rarely developed further – to the implementation stage or to evidence-based studies into whether the technology actually enables more people to get or keep a job.

The context for the research can be a workplace, although this appears to be more to do with the fact that the workplace is a suitable environment for working on current research issues, rather than it being a systematic approach to facilitate employment and work opportunities for people with disabilities. When such research is located in a work environment, it rarely challenges this environment and how the work is organised, etc. These conditions are taken for granted as the background to the investigations of the ways in which a particular technology could provide for certain individuals.

In this way, the workplace becomes a backdrop to the research being conducted. However, researchers who study the workplace and how working life is designed for people with disabilities often study a number of different phenomena, such as work organisation, inclusion/exclusion, support systems, forms of compensation, etc., but rarely focus on the technology being used. The fact that there is assistive technology in the workplace is often mentioned in such research in very broad terms and without looking any deeper into the role that this technology could play in helping people with disabilities get or keep a job. In this type of research, technology becomes more of a “background noise”. We suspect that the technology is there, but we cannot determine what role it plays. It is often presented in general terms, as one of several positive factors or important prerequisites, without further elaboration.

In this context, a gap emerges. Extensive research is being conducted in which technology is developed to make it easier for people with disabilities, as well as extensive research that studies social and psychological factors, work organisation, support system design, etc. However, we have found it hard to identify implementation research that examines whether and how the technology being developed is actually used in working life and whether it really results in more people getting work, or that work organisations and tasks are adapted and changed through the use of technology. Such research appears to be rare.

In order to establish how technology is used in working life, we must depend on statistics from the public employment services or other authorities that may have certain data available. However, such data do not provide a complete overview and will often only provide information about the number of products in certain categories that are being funded by an authority’s support system. Here, also, we are unable to find evidence that a certain technology works, but we can assume that this is the case because it is delivered to a number of individuals each year. If we examine the statistics on unemployment, we note that people with disabilities are often unemployed or are completely outside the labour force. However, we are unable to find any research that supports the idea that such groups might enter working life to any greater extent due to the development of new technology. Thus, the potential for developing technology does not appear to be realised in practice.

We have identified and present a selected list of technological solutions that are currently available. After implementation and evidence-based evaluation, these solutions could probably help to make working life more accessible to people with disabilities. This is by no means an exhaustive list.