SammanfattningBakgrund Otillräcklig fysisk aktivitetsnivå i befolkningen är en gemensam utmaning i de nordiska länderna. För att utbyta erfarenheter och samarbeta för att öka kunskapen och utveckla området livsstil på recept bildades ”Nordisk nettverk for fysisk aktivitet, mat og sunnhet”. I Danmark, Finland, Norge och Sverige har man under det senaste decenniet utvecklat olika modeller av ordination av fysisk aktivitet inom hälso- och sjukvården. Syftet med denna rapport är att beskriva de olika modellerna. Genom att sammanfatta erfarenheter och analysera de olika modellernas för och nackdelar är avsikten att ge rekommendationer för det framtida arbetet i Norden – att finna en nordisk ”best practice” av skriftlig ordination av fysisk aktivitet, med lokala anpassningsmöjligheter. Metod Material har sammanställts utifrån rapporter, vetenskapliga studier, hemsidor och kontakter med experter inom området i respektive land. Då förutsättningarna skiljer sig mellan länderna beskrivs kontexten för det hälsofrämjande arbetet med fysisk aktivitet och en kort historisk tillbakablick ges på det utvecklingsarbete som gjorts kring ordination av fysisk aktivitet. Skillnader respektive likheter identifieras mellan ländernas upplägg av förskrivning av fysisk aktivitet och gemensamma utvecklingsfrågor identifieras. En sammantagen analys leder till rekommendationer för det framtida arbetet i Norden. Resultat Den gemensamma nämnaren i de olika modellerna för fysisk aktivitet på recept är att läkare eller annan legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal har ett samtal med patienten och gör en skriftlig ordination på fysisk aktivitet. Gemensamt tankesätt är även att i respektive land finns en eller ett par modeller som sedan anpassas utifrån lokala förutsättningar i varje region, landsting eller kommun. Olikheter mellan modellerna gäller framför allt vem som förskriver, vem som har det motiverande samtalet och följer upp den ordinerade aktiviteten samt vilka patienter som kan komma ifråga. Det är stor variation i hur intensiva interventionerna är, vilka delar som utförs inom hälso- och sjukvården respektive i samverkan med andra aktörer i samhället, om man fokuserar på att främja fysisk aktivitet på egen hand eller gruppaktivitet. Vissa modeller utnyttjar befintliga strukturer i samhället medan andra har utvecklat nya. Alla modeller har sina för- och nackdelar och olika modeller passar under olika förutsättningar. De modeller som har studerats vetenskapligt, har i samtliga fall lett till en ökad fysisk aktivitetsnivå. Slutsats Det är viktigt med en individuell anpassning av såväl ordinerad aktivitet som vilket stöd patienten är i behov av. Grovt indelat bör hälso- och sjukvårdspersonal använda två nivåer av insatser till patienter som behöver öka sin fysiska aktivitet i förebyggande eller behandlande syfte. I första hand erbjuds motiverande samtal med en individanpassad skriftlig ordination av fysisk aktivitet som patientens bedriver på egen hand (vardagsaktivitet och/eller organiserad aktivitet). För de patienter som behöver utökat stöd för att komma igång med fysisk aktivitet, erbjuds träningsgrupper inom vården som ett första steg. En individanpassad skriftlig ordination kan därefter underlätta övergången från strukturerad träning inom vården, till att individen blir varaktigt fysiskt aktiv på egen hand. Det är dock inte möjligt att föreslå en enda modell för fysisk aktivitet på recept i Norden som passar alla patienter, förskrivare och olika lokala villkor. Arbetet måste därför anpassas utifrån de aktuella förutsättningarna.