Bakgrund och syfte: Könsrelaterat våld ses som ett globalt folkhälsoproblem och som den mest genomgripande, men minst uppmärksammade kränkningen mot mänskliga rättigheter. Prevalensen i Sverige har skattats till 10 % med ett troligt stort mörkertal. Sexuella övergrepp kan påverka både fysisk och psykisk hälsa negativt och utsatta kvinnor söker för många olika symtom utan att nämna övergreppen. Det övergripande syftet med denna avhandling var att öka kunskapen om kvinnor som varit utsatta för sexuella övergrepp under uppväxten och nu sökt sig till självhjälpsgrupper, rörande hälsa, personliga resurser, relationer och omständigheter kring övergreppen, samt hur de upplevt att delta i självhjälpsgrupp (SHG). Metod: Avhandlingen bygger på fyra delstudier (I – IV) och har både kvantitativ och kvalitativ forskningsansats. Delstudie I (n=81) syftade till dels att mäta Känsla av Sammanhang, KASAM, hos kvinnorna, dels att analysera sambandet mellan KASAM-värde och frågor i ett formulär som konstruerats för delstudie I och II. Delstudie II (n=87) syftade till att mäta psykiska och psykosomatiska symtom (SCL-90-R) hos kvinnorna samt förekomsten av posttraumatiska stressymtom (IES-R). Delstudie III (n=10) hade både kvantitativ och kvalitativ ansats och syftade till att undersöka om och hur kvinnorna verbalt uttryckte outtalad skam via kodord i intervjuer. I den kvalitativa delstudie IV (n=17) intervjuades kvinnorna om upplevelsen av att ha deltagit i en självhjälpsgrupp och om det medfört några förändringar i hälsa, livssituationer och relationer. Resultat: Kvinnorna uppgav attdet vanligaste skälet för att delta i en självhjälpsgrupp var att vilja tala med andra kvinnor med liknande erfarenheter, följt av att få hjälpa varandra. Medelvärdet på KASAM var 104,1 med de lägsta värdena för dem som inte mindes hur många år de varit utsatta (I). De hade en dålig psykisk hälsa och signifikant sämre än en jämförelsegrupp bestående av kvinnliga psykiatriska patienter med olika diagnoser. Resultaten från IES-R visade att 57,5 % av kvinnorna hade värden som indikerade risk för post traumatisk stress (PTSD). I delstudie III framkom att kvinnorna använde kodord som indikerade skambenägenhet. Affekten skam påverkade deras hälsa, syn på sig själva och relationer negativt. Kvinnorna beskrev i delstudie (IV) att självhjälpsgrupperna fungerat som en väg ut ur ensamhet, att deras självbilder förändrats positivt, att symtom som t.ex. depression och ångest minskat samt minskade PTSD-symtom. Dessa förändringar kan indikera att kvinnorna har uppnått empowerment. Konklusion: Problematiken kring sexuella övergrepp som sker under uppväxten är komplext. Att tänka hälsopromotivt – t.ex. genom ett helhetsperspektiv kring hälsa samt delaktighet – kring denna problematik är av vikt för dem som utsatts för övergrepp ocsom behöver adekvat hjälp att bearbeta detta. Detta är också viktigt för professionella behandlare för att kunna ge rätt hjälp. En av hälsopromotionens grundstenar, empowerment, tycks ha uppnåtts i de deltagarstyrda självhjälpsgrupperna. Men självhjälpsgrupper ska endast ses som ett komplement till professionell vård. Därför behöver kunskaper spridas och utvecklas i de sektorer där man möter problematiken. En ökad kunskap bör kunna leda till ökad benägenhet att undersöka om sexuella övergrepp ligger bakom de symtom kvinnor uppvisar. Det är den grund som krävs för att kunna erbjuda en adekvat och rättvis vård